Välkommen

Välkommen till www.loveofbels.n.nu.

Nyhetsbrev

Länkar

Ras beskrivning

Stabyhoun eller Friese Stabij tillhörande Grupp 7, FCI 222 (stående fågelhund)

Ursprung:
Stabyhoun, Friese Stabijhûn, Stabijhûn, Stabej kärt barn har många namn. Rasen tros ursprungligen komma från en blandning mellan en Frisisk fågelhund och en spaniel som spanjorerna hade med sig på 1500-talet till Friesland/Nederländerna.  Namnet Stabyhoun kommer från det nederländska uttrycket sta-mij-bi som betyder stå mig bi. Stavningen av stabyhoun är en gammal stavning, idag ska det egentligen stavas stabijhoûn. Namnet uttalas [stabejhun]. I sitt hemland kallas den för Stabij eller Bijke.

Historia:
HEMLAND:Nederländerna, 1942 den 10 oktober, blev Stabyhoun erkänd som ras i Holländska Kennelklubben (Raad van Beheer). SKKs Standardkommitté 1998-03-25: Stående fågelhund, FCI:Grupp 7,sektion 1:2.FCI-nr:222

Användning då och nu:
Stabyhoun var den fattiga bondens hund, då han behövde en mångsidig hund på sin gård och inte hade råd att hålla sig med flera hundar.  Stabyhoun var både en duktig vakthund på gården såväl som en go och trevlig familjehund. Den användes vid fågeljakt som apportör och även ibland på jakt av mindre hårvilt. Stabyn användes gärna till att jaga mullvad då den är en duktig grävare samt att skinnet var värt mer oskatt (utan skotthål i). Förutom att Stabyn var duktig på att hålla borta ohyra såsom råttor och möss från gården så användes den även till med andra sysslor på gården såsom att dra en skrinda.

Stabyn har mycket lätt för att umgås med människor och tycker mycket om barn samt umgås med andra hundar och andra sällskapsdjur.
I Holland anses den som en mycket bra jakthund för mindre arealer och är inte minst uppskattad som vänlig familjehund. Här i Sverige används Stabyn mest som sällskapshund och en del som utställningshund. Många arbetar på något sätt med sin hund och dess nos. Personspår eller viltspår spelar ingen roll, detta är en ras som tycker mycket om och behöver arbeta med nosen samt huvudet för att må bra. Det är många som klarat anlagsprov i viltspår och även gått vidare att till öppen klass för att slutligen bli viltspårschampinons. Stabyn är en mycket duktig spårhund, som spårar noggrant och visar gärna stolt upp resultatet vid spårets slut.

Helhetsintryck:
Stabyhoun skall vara kraftfullt byggd,långpälsad stående fågelhund. Till proportionerna skall den vara längre än hög. Den får varken vara för grovt eller spensligt byggd. Huden skall ligga stramt an mot kroppen. Den får varken förekomma hakpåsar eller för lösa läppar.

Uppförande/Karaktär:
Rasen skall som sällskapshund vara tillgiven, mjuk och vänlig. Den skall vara intelligent, lydig, lättlärd, lugn och en god vakthund, aldrig aggressiv eller bitsk.

Huvud:
Huvudet skall vara torrt och harmoniera med kroppen. Huvudet skall vara längre än det är brett. Skalle och nosparti skall vara lika långa.

Skallparti:
Skallen skall vara lätt välvd, inte smal, men får aldrig ge ett brett intryck. Den skall övergå med en lätt rundning i kinderna.

Stop:
Stopet skall vara endast svagt markerat.

Nostryffeln:
Nostryffeln skall vara väl utvecklad utan att vara delad. Den skall ha vidöppna näsborrar. Nostryffeln skall vara svart hos hundar med svart grundfärg, brun hos hundar med leverbrun eller orange grundfärg.

Nosparti:
Nospartiet skall vara kraftfullt och avsmalnande mot nosspetsen utan att vara snipigt. Nosen skall vara bred. Nosryggen skall vara rak och får från sidan varken vara konkav eller konvex.

Läppar:
Läpparna skall vara strama utan överhäng.

Käkar/Tänder:
Tänderna skall vara starka med saxbett.

Kinder:
Kinderna skall endast vara svagt utvecklade.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, runda och ej snedställda. Ögonkanterna skall vara väl åtliggande. Blinkhinnorna eller tredje ögonlocken får ej vara synliga. Ögonen skall varken vara utstående eller djupt liggande. Färgen skall vara mörkt brun hos hundar med med övervägande svart grundfärg och brun hos hundar med brun eller orange grundfärg. Rovfågelögon (blekt gula) är ej önskvärt.

Öron:
Öronen skall vara ganska lågt ansatta.
Öronen skall bäras tätt mot kinderna utan veck.
De skall vara måttligt långa och skedformade.

Hals:
Halsen skall vara kort och rund. Den skall övergå i rygglinjen med en mycket öppen vinkel, så att huvudet mestadels bärs lågt. Halsen skall vara lätt välvd. Inga hakpåsar eller löst skinn får finnas.

Kropp:
Kroppen skall vara kraftfull.

Rygg:
Ryggen skall vara plan och tämligen lång.

Ländparti:
Ländpartiet skall vara kraftfullt.

Kors:
Korset skall endast vara lätt sluttande.

Bröstkorg:
Sedd framifrån skall bröstkorgen vara bredare än djup. Frambenen kommer därigenom att stå ganska brett isär. Revbenen skall vara väl rundade och de bakre revbenen skall vara väl utvecklade.

Undre delen utav bröstkorgen skall vara rundad. Den skall inte nå längre ned än till armbågarna.

Underlinje:
Underlinjen skall endast vara måttligt uppdragen.

Svans:
Svansen skall vara lång. Den skall nå till hasleden. Svansen skall inte vara högt ansatt
och den skall bäras rakt hängande till den yttersta tredjedelen, vilken skall vara mjukt uppåtböjd. I rörelse höjs svansen, men får aldrig bäras rullad.

Framställ:
Skulderblad:
Skuldran skall vara väl vinklad.
Skulderbladen skall vara väl tillbakalagda och ligga väl an mot bröstkorgen.

Underarm:
Frambenen skall vara kraftfullt raka.

Mellanhand:
Mellanhänderna får ej vara svaga.

Tassar:
Framtassarna skall ha formen av kattassar eller hartassar. Tårna skall vara välutvecklade och välvda. Trampdynorna skall vara kompakta.

Bakställ:
Bakstället skall vara kraftfullt och välvinklat.

Has:
Haslederna skall vara lågt ansatta.

Mellanfot:
Mellanfötterna skall vara korta.

Tassar:
Baktassarna skall vara runda med välutvecklade trampdynor.

Päls:
Pälsen skall vara lång och glänsande över hela kroppen. Endast över korset är en lätt
vågighet tillåten. Pälsen på huvudet skall vara kort. På baksidan av fram ben- och bakbenen skall den vara välutvecklad och buskig men inte bilda fanor.

Svansen skall runt om ända ut till spetsen täckas av längre päls, som skall vara buskig men ej bilda fanor. Den skall ej heller vara lockig eller vågig.

Behäng på öronen är rastypiskt. Dessa skall vara ganska långa vid öronbasen och därefter avta i längd till den nedersta tredjedelen av örat, där pälsen skall vara kort. Den långa pälsen på öronen skall vara rak, en lätt vågighet är tillåten, men lockig päls är ej önskvärd.

Färg:
Svart, leverbrunt eller orange med vita tecken. Fläckar och/eller skimmelteckningar
i det vita är tillåtet.

Storlek/Vikt:
Mankhöjd:
Idealstorlek för hanhund: 53 cm.
Idealstorlek för tik 50 cm.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden utav fel.

Diskvalificerande fel:
En tämligen lockig päls visar att inkorsning har gjorts och därför kan hundar med denna päls inte betraktas som renrasiga Stabyhouns.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)